otippad kväll
Barnen gick hem tidigt från förskolan idag. Biblioteket får bli min räddning till att ta kål på några timmars dötid innan zumbapasset klockan sju. Jag går bland bokhyllorna i lugn och ro innan jag planlöst samlar på mig några novellsamlingar och en av Hemingways klassiker. När jag slår mig ner vid ett bord med min bokhög sprakar högtalaren till.
En långsam, övertydlig kvinnoröst säger att det ännu finns några platser kvar på kvällens föreläsning som börjar om tio minuter. Varför inte, tänker jag som har all tid i världen ikväll och inte särskilt mycket att göra. Jag känner mig viktig och låtsas som om föreläsningen är inplanerad när jag går in i hörsalen. På en svart, stoppad stol bland handikappföreningarnas medlemmar njuter jag sen av en lysande föreläsning av...*trumvirvel*...: Louise Hoffsten.
Vi får höra om hennes livs resa. Från uppväxten med glädjen till musiken, till hur hon vägrat ta till sig att hon endast trettio år och på väg till USA för att bygga upp en musikkarriär där, får en sjukdom som gör att hon får skov; mår illa, är trött, vinglig och sluddrar men framförallt som hon måste leva med i resten av sitt liv.
Hon berättar om att hitta lusten till livet, Lust for life som Iggy Pop sjunger trots sin jävla-skit-sjukdom.
Hon fick ingen karriär i USA, men hon fick något annat. Att få komma ut och berätta om sitt liv med MS och att få sjunga, får henne att orka lite till. Det ger henne mening i livet.
Som den entertainer hon är så drar hon fram sitt munspel och river av ett par låtar innan hon utmattad måste sätta sig på en stol för att kunna besvara publikens frågor. Vilken kvinna och förebild!
En långsam, övertydlig kvinnoröst säger att det ännu finns några platser kvar på kvällens föreläsning som börjar om tio minuter. Varför inte, tänker jag som har all tid i världen ikväll och inte särskilt mycket att göra. Jag känner mig viktig och låtsas som om föreläsningen är inplanerad när jag går in i hörsalen. På en svart, stoppad stol bland handikappföreningarnas medlemmar njuter jag sen av en lysande föreläsning av...*trumvirvel*...: Louise Hoffsten.
Vi får höra om hennes livs resa. Från uppväxten med glädjen till musiken, till hur hon vägrat ta till sig att hon endast trettio år och på väg till USA för att bygga upp en musikkarriär där, får en sjukdom som gör att hon får skov; mår illa, är trött, vinglig och sluddrar men framförallt som hon måste leva med i resten av sitt liv.
Hon berättar om att hitta lusten till livet, Lust for life som Iggy Pop sjunger trots sin jävla-skit-sjukdom.
Hon fick ingen karriär i USA, men hon fick något annat. Att få komma ut och berätta om sitt liv med MS och att få sjunga, får henne att orka lite till. Det ger henne mening i livet.
Som den entertainer hon är så drar hon fram sitt munspel och river av ett par låtar innan hon utmattad måste sätta sig på en stol för att kunna besvara publikens frågor. Vilken kvinna och förebild!
 |
Kommentarer
Skicka en kommentar