Novell: Det lilla hyreshuset

Det är en av julis hetaste dagar. Liam har bokat tvättstugan klockan tre. De flesta andra tonåringar ligger säkert på playan, som den lokala badstranden kallas för. Han tycker det är skönare att vara ute när mörkret faller. Det är tryggt att inte behöva synas. Idag när solen står som högst på himlen syns varenda partikel av honom. Vare sig han vill eller inte. Han vill inte. Men alla kalsonger är smutsiga, byxorna har ketchupspill och lakanen är gråa. Helst skulle han velat ha tvättiden senare på kvällen, men den där snofsiga tanten på tredje våningen hade bokat då. Agatha eller Agneta heter hon, vem bryr sig.

 Det verkar bara vara de två hemma, de andra som bor i det lilla hyreshuset längst bort på Jaktvägen har åkt till stugan eller på husvagnssemester, ändå råkar de boka tvättstugan samma dag.

  

Agneta slänger på luren så det dånar om den. Hon är så arg så att hon skakar.

 - Att man inte ens kan få komma och hälsa på sin egen syster, nu när det är semester och allt, ryter hon till katten, som springer in under soffan och gömmer sig.

 Fast semester har ju Agneta alltid. Eller ja, i alla fall de senaste tjugofem åren, sen hon halkade i simbassängen på ett spa, eller kurbad som man sa på den tiden. Höften blev inte sig lik efter olyckan. Och med det var mannekäng karriären slut.

Hon sorterar sin smutsiga tvätt noggrant efter färg och temperatur, såsom hon gjort varje torsdag i hela sitt vuxna liv.

Liam sorterar inte så värst mycket. Han trycker in alla lakan i maskinen men byxorna får inte plats.

-           Fan också, muttrar han tyst.

Då måste han tvätta två maskiner. Det tar dubbelt så lång tid som han hade räknat med. Men vad ska han göra? Han måste tvätta. Det är bara att hoppas att tanten också är sen. Så det inte blir något tjafs. Det pallar han liksom inte idag. Inte idag, när morsan och farsan inte har varit hemma på fyra dygn. Antagligen super de hos Tok-Kalle i stugan. Liam hoppas nästan att de glömt bort honom. Det enda han vill är att få komma bort och göra något vettigt av sitt liv. Men hur? Och vad?

 Han vaknar av att någon bankar på lägenhetsdörren. Så dom är tillbaka, tänker han och gnuggar sig i ögonen.

-          Va fan, har ni tappat bort nycklarna igen, far det ut ur honom, när det inte slutar banka. Han tar några kliv över skräppåsarna i hallen och kikar i titthålet.

Utanför dörren står tanten från trean, röd i fejset och med galen blick.

-          Visst fan, tvätten!

 Han kollar snabbt mobilen och slänger den slött i soffan. 18:15 lyser det på displayen. Han har sovit i nästan tre timmar.

Liam slänger upp dörren och nästan springer omkull Agneta som har laddat hårt med skällsord och pekpinnar för den oduglige ynglingen på första våningen.

 Förlåt, vill han säga. Det var inte meningen att somna framför tv: n. Men han får inte fram ett ord. Han tar stora kliv ned för trapporna och genom den trånga källargången till tvättstugan. Han hör hur Agnetas klickande klackskor hörs närmare och närmare.

-          hörru du, stanna! Vad håller du på med? Hennes röst blir gällare och argare ju mer de springer.

 Han sliter upp dörren till den lilla tvättstugan och blir ner duschad med kallvatten. Agneta som har knappat in på Liams steg, trots den onda höften och de höga klackarna. Hon halkar in i rummet och blir blöt hon med. I samma sekund släcks lampan. Det blir becksvart.

 Efter en stunds tystnad hörs ett stigande fnissande som slutar i gapskratt. Båda två står där i mörkret, blöta som hundar och skrattar.

-          Det här är ju inte klokt, tjuter Agneta. Vad ska vi göra?

-          Jag vet inte, viskar Liam. Har du mobilen med dig?

-          Nej du, jag har en i byrålådan som jag fått av min syster men jag vet inte hur man startar den.

-          Åh, nej min klänning, den är förstörd. En äkta Gucci från 80-talet…

Medans Agneta babblar på om sin klänning, försöker Liam vänja ögonen i mörkret och leta efter huvudkranen. Hans pappa visade den för honom en gång. Som gammal skolvaktmästare så tyckte hans pappa att det var konstigt att den satt i tvättstugan.

Han blir modig i mörkret, går stadigt men försiktigt längs väggarna. Känner sig ovanligt modig.

-          Det här fixar jag ska du se. Han pratar tyst nästan för sig själv.

-          Min syster i Stockholm hon brukar tvätta sina klänningar i badkaret men det skulle aldrig gå hos mig. Då skulle min katt, Tussan, klösa sönder varenda söm… Agneta hör inte Liams ord.

-          Sa du något, du måste prata högre. Jag är ju gammal, förstår du. Fast inte så gammal.

Tillslut hittar han kranen och vattnet slutar att spruta. Han tar ut sina kläder ur tvättmaskinen och börjar gå iväg längs korridoren.

-          Vänta, ropar Agneta efter honom. Du kan väl inte bara gå och lämna allt vatten och mig här. Vem ska ta hand om det här nu? Alla är ju bortresta, det vet du ju. Hallå, vad håller du på med? Stanna!

-          Jag har gjort mitt. Du får väll ringa fastighetsskötaren eller nåt?

Liam fortsätter att gå i mörkret. Han ler. Det där var ju inte så svårt. Rörmokare, kan det vara kul? 

Ps. Som vanligt är  jag tacksam för respons!