fredag 28 oktober 2016

Novell: Det lilla hyreshuset



Det är en av julis hetaste dagar. Liam har bokat tvättstugan klockan tre. De flesta andra tonåringar ligger säkert på playan, som den lokala badstranden kallas för. Han tycker det är skönare att vara ute när mörkret faller. Det är tryggt att inte behöva synas. Idag när solen står som högst på himlen syns varenda partikel av honom. Vare sig han vill eller inte. Han vill inte. Men alla kalsonger är smutsiga, byxorna har ketchupspill och lakanen är gråa. Helst skulle han velat ha tvättiden senare på kvällen, men den där snofsiga tanten på tredje våningen hade bokat då. Agatha eller Agneta heter hon, vem bryr sig.
 Det verkar bara vara de två hemma, de andra som bor i det lilla hyreshuset längst bort på Jaktvägen har åkt till stugan eller på husvagnssemester, ändå råkar de boka tvättstugan samma dag.
  
Agneta slänger på luren så det dånar om den. Hon är så arg så att hon skakar.
 - Att man inte ens kan få komma och hälsa på sin egen syster, nu när det är semester och allt, ryter hon till katten, som springer in under soffan och gömmer sig.
 Fast semester har ju Agneta alltid. Eller ja, i alla fall de senaste tjugofem åren, sen hon halkade i simbassängen på ett spa, eller kurbad som man sa på den tiden. Höften blev inte sig lik efter olyckan. Och med det var mannekäng karriären slut.
Hon sorterar sin smutsiga tvätt noggrant efter färg och temperatur, såsom hon gjort varje torsdag i hela sitt vuxna liv.

Liam sorterar inte så värst mycket. Han trycker in alla lakan i maskinen men byxorna får inte plats.
-           Fan också, muttrar han tyst.
Då måste han tvätta två maskiner. Det tar dubbelt så lång tid som han hade räknat med. Men vad ska han göra? Han måste tvätta. Det är bara att hoppas att tanten också är sen. Så det inte blir något tjafs. Det pallar han liksom inte idag. Inte idag, när morsan och farsan inte har varit hemma på fyra dygn. Antagligen super de hos Tok-Kalle i stugan. Liam hoppas nästan att de glömt bort honom. Det enda han vill är att få komma bort och göra något vettigt av sitt liv. Men hur? Och vad?

 Han vaknar av att någon bankar på lägenhetsdörren. Så dom är tillbaka, tänker han och gnuggar sig i ögonen.
-          Va fan, har ni tappat bort nycklarna igen, far det ut ur honom, när det inte slutar banka. Han tar några kliv över skräppåsarna i hallen och kikar i titthålet.
Utanför dörren står tanten från trean, röd i fejset och med galen blick.
-          Visst fan, tvätten!
 Han kollar snabbt mobilen och slänger den slött i soffan. 18:15 lyser det på displayen. Han har sovit i nästan tre timmar.
Liam slänger upp dörren och nästan springer omkull Agneta som har laddat hårt med skällsord och pekpinnar för den oduglige ynglingen på första våningen.
 Förlåt, vill han säga. Det var inte meningen att somna framför tv: n. Men han får inte fram ett ord. Han tar stora kliv ned för trapporna och genom den trånga källargången till tvättstugan. Han hör hur Agnetas klickande klackskor hörs närmare och närmare.
-          hörru du, stanna! Vad håller du på med? Hennes röst blir gällare och argare ju mer de springer.
 Han sliter upp dörren till den lilla tvättstugan och blir ner duschad med kallvatten. Agneta som har knappat in på Liams steg, trots den onda höften och de höga klackarna. Hon halkar in i rummet och blir blöt hon med. I samma sekund släcks lampan. Det blir becksvart.
 Efter en stunds tystnad hörs ett stigande fnissande som slutar i gapskratt. Båda två står där i mörkret, blöta som hundar och skrattar.
-          Det här är ju inte klokt, tjuter Agneta. Vad ska vi göra?
-          Jag vet inte, viskar Liam. Har du mobilen med dig?
-          Nej du, jag har en i byrålådan som jag fått av min syster men jag vet inte hur man startar den.
-          Åh, nej min klänning, den är förstörd. En äkta Gucci från 80-talet…
Medans Agneta babblar på om sin klänning, försöker Liam vänja ögonen i mörkret och leta efter huvudkranen. Hans pappa visade den för honom en gång. Som gammal skolvaktmästare så tyckte hans pappa att det var konstigt att den satt i tvättstugan.
Han blir modig i mörkret, går stadigt men försiktigt längs väggarna. Känner sig ovanligt modig.
-          Det här fixar jag ska du se. Han pratar tyst nästan för sig själv.
-          Min syster i Stockholm hon brukar tvätta sina klänningar i badkaret men det skulle aldrig gå hos mig. Då skulle min katt, Tussan, klösa sönder varenda söm… Agneta hör inte Liams ord.
-          Sa du något, du måste prata högre. Jag är ju gammal, förstår du. Fast inte så gammal.
Tillslut hittar han kranen och vattnet slutar att spruta. Han tar ut sina kläder ur tvättmaskinen och börjar gå iväg längs korridoren.
-          Vänta, ropar Agneta efter honom. Du kan väl inte bara gå och lämna allt vatten och mig här. Vem ska ta hand om det här nu? Alla är ju bortresta, det vet du ju. Hallå, vad håller du på med? Stanna!
-          Jag har gjort mitt. Du får väll ringa fastighetsskötaren eller nåt?
Liam fortsätter att gå i mörkret. Han ler. Det där var ju inte så svårt. Rörmokare, kan det vara kul? 



Ps. Som vanligt är  jag tacksam för respons!




onsdag 26 oktober 2016

Kreativ tisdag

Ibland känns det som om man hamnar på ställen av en anledning. Ni vet den där overkliga, nästan magiska känslan av att det finns någon mening med att just jag är på den här platsen med just de här människorna. Igår kväll hade jag den känslan.
 Jag bokade in mig på en tre timmars kurs i kreativt skrivande i Mariefred för bara några dagar sen. Tänkte att det kan bli kul att få träffa andra som gillar att skriva och Eva Stilling som håller i kursen verkar väldigt kunnig. Inget mer med det.
Men redan när jag klev in i lokalen, så kände jag mig som hemma. Trots att jag inte tidigare befunnit mig på platsen. Under denna regniga, mörka men mysiga tisdagskväll fick vi prova på flera knasroliga och användbara skrivövningar, samt ta del av varandras och framförallt Evas långa erfarenhet av skrivande. Prestigelöst och bara så roligt.
Deltagarna bestod både av de som hade mer erfarenhet än jag av att skriva och de som, precis som jag kände bara för några månader sen, inte visste hur de ska börja. Så jag fick lära mig nytt samtidigt som jag kunde delge av det jag hade lärt mig hittills.

Foto: Thomas Males


 Förutom värme och kärlek, så tog jag med mig detta från kvällens kurs:
  • Julia Cameron
  • Bara skriv, vad som helst, för att komma i gång. Just do it!
  • att skriva är en process som man mognar i men aldrig blir riktigt färdig med
  • det tar tid att skriva en bok, kanske tio år 
  • alla som skriver går igenom ungefär samma utmaningar, du är inte ensam
  •  att träffa andra som skriver berikar och inspirerar

Tack alla inblandade för en toppenkväll!
Jag hoppas vi ses snart igen.

onsdag 19 oktober 2016

Nytt projekt

Ikväll har jag jobbat med mitt syprojekt, som ska generera till försäljning på någon marknad så småningom. När jag går på marknad så tänker jag ofta att "det där kan jag göra själv", samtidigt som jag är väldigt imponerad av de som står där och säljer sina alster. Så nu tänker jag prova själv. Jag vill gärna veta hur ni tänker när ni går på marknad. Vad vill ni köpa?









Målgruppen är föräldrar och barn. Tygväskorna är i lite mindre storlek än vanligt. Haklapparna är sydda i vaxduk. Jag har tänkt att färger och mönster ska vara könsneutrala.

Jag är tacksam för respons!



måndag 17 oktober 2016

Borta bäst

Jag är en sån som läser istället för att se på tv. Mina böcker blir till mina vänner för en kort tid och de blir mig väldigt nära. Jag kan få lite ångestkänslor när boken är på väg att läsas ut och en gnutta sorg sköljer över mig när sista sidan är läst. Speciellt om det är en bra bok.
Jag brukar läsa ut böcker jag inte gillar med, vill ge alla en chans liksom. Jag köper ofta böcker på second hand och i pocketform. Billigt och bra. Återvinning och besjälning.
 En bok som ligger mig varmt om hjärtat just nu är Sara Kadefors  bok "Borta bäst". En helknäpp och knastokig lättläst roman som ändå har ansvar och något viktigt i undertonen. Den handlar om Sylvia, en medelålders svensk kvinna som bestämmer sig för att byta ut det tråkiga radhuslivet mot att leva som hemlös.  Ja, ni hör ju hur galet det låter...


Boken har fått blandade recensioner men en som beskriver den så som jag ser på den är Bokhora som trots sin obscena titel är en väldigt bra blogg.


lördag 15 oktober 2016

vackra höst


kvalitetstid med det finaste jag har
löven glimmar i guld
frisk luft 
 doft av skog
vila i vackra vyer

drömmar om framtid
 och nostalgi
 höstmys
 vi tillsammans




torsdag 13 oktober 2016

otippad kväll

Barnen gick hem tidigt från förskolan idag. Biblioteket får bli min räddning till att ta kål på några timmars dötid innan zumbapasset klockan sju. Jag går bland bokhyllorna i lugn och ro innan jag planlöst samlar på mig några novellsamlingar och en av Hemingways klassiker. När jag slår mig ner vid ett bord med min bokhög sprakar högtalaren till.
En långsam, övertydlig kvinnoröst säger att det ännu finns några platser kvar på kvällens föreläsning som börjar om tio minuter. Varför inte, tänker jag som har all tid i världen ikväll och inte särskilt mycket att göra. Jag känner mig viktig och låtsas som om föreläsningen är inplanerad när jag går in i hörsalen. På en svart, stoppad stol bland handikappföreningarnas medlemmar njuter jag sen av en lysande föreläsning av...*trumvirvel*...: Louise Hoffsten.
 Vi får höra om hennes livs resa. Från uppväxten med glädjen till musiken, till hur hon vägrat ta till sig att hon endast trettio år och på väg till USA för att bygga upp en musikkarriär där, får en sjukdom som gör att hon får skov; mår illa, är trött, vinglig och sluddrar men framförallt som hon måste leva med i resten av sitt liv.
Hon berättar om att hitta lusten till livet, Lust for life som Iggy Pop sjunger trots sin jävla-skit-sjukdom.
Hon fick ingen karriär i USA, men hon fick något annat. Att få komma ut och berätta om sitt liv med MS och att få sjunga, får henne att orka lite till. Det ger henne mening i livet.
Som den entertainer hon är så drar hon fram sitt munspel och river av ett par låtar innan hon utmattad måste sätta sig på en stol för att kunna besvara publikens frågor. Vilken kvinna och förebild!


tisdag 4 oktober 2016

Recension



År 1900 öppnar anläggningen Smögen hafvsbad sina dörrar som kurort. Platsen ansågs vara omgiven av ett havsvatten med västkustens största salthalt samt luft av oförfalskad renhet. Badgästerna kom hit för att både läka och roa sig.
Det är fortfarande frisk luft och magiskt vacker natur. De granitklädda husen står dock tätt och grannarna är på en noslängds avstånd, vilket gör att det inte känns lika harmoniskt som jag kan tro att det var i begynnelsen.
Hotellrummet är fridfullt i avskalad och sval skandinavisk design. Rent, fräscht och rymligt. Personalen är trevlig och omhändertagande.
I restaurangen som också känns skandinavisk med pinnstolar och ljus rymd har viss utsikt över klipphällarna och havet som fördel. Maten är genomtänkt med utsökta och säsongsbetonade råvaror. Självklart serveras det fisk och skaldjur vid varje måltid.
Under vårt besök är det många gäster här samtidigt, vilket kan tryta på tålamodet och hörseln när man vill samtala med sina bordskamrater.



Stillheten och harmonin på spa avdelningen är underbart påtaglig. Även då man inte är där helt själv. Den lugna musiken och  fräscha, rena ytor förstärker intrycket. Spa behandlingar är alltid lyxiga och oerhört avslappnande. Jag gillar Maria Åkerbergs ekologiska hudvårdsprodukter som används här. Spa terapeuten kunde nog ha varit mer påläst på produkterna men hon utförde sin uppgift väl.
Det bästa med vistelsen är ändå det exotiska landskapet av karga, lena klipphällar. Havet med sin styrka och ständiga närvaro. Att dessutom få uppleva allt detta härliga tillsammans med kära människor, porlande skratt och djupa samtal gör denna helg närmst oslagbar.


 Mitt betyg av hotell Smögen havsbad är: 3,5 av 5 blåbär

lördag 1 oktober 2016

Kärleken och havet




Vid bron pirrar det skärgård
 i hela kroppen.
Hus som packade sillar
skymtar bakom konstruktionen.
Salta, hårda vindar slår emot mig.
Skummande, kraftfulla vågor
dansar kring ensliga klippor.
Havet.
Som en åtråvärd karl
med en spännande blick
och en lättsam glimt.
En trygg omfamning.
Hav och kärlek. 
Livet.