söndag 11 september 2016

Jag minns det som igår...





Jag lägger min dotter i sin spjälsäng så att hon får sova förmiddags tupplur. Tvättmaskinen piper och jag hämtar den rena tvätten och vecklar ut den hopfällbara tvätt ställningen inne i vardagsrummet. Min blick dras mot tv:n som jag glömt att stänga av efter den nya rutinen med morgon kaffet framför nyheterna. Nu är det extrainsatta rapporter. Bilder på ett flygplan som kör rakt in i en skyskrapa i New York fladdrar förbi. Jag får en känsla av att det är en actionfilm jag ser på, men det visas på nyheterna och det är inte första april.
Några minuter senare visas ännu ett helt vanligt passagerarflygplan, som kör in i skrapan bredvid. Eld och rök blossar upp i gigantiska moln och som i slowmotion raserar de höga tornen. Jag står där hemma i lägenheten i mitt trygga Sverige och bara gapar. Det kan inte vara sant! Jag blinkar hårt några gånger och sätter mig ner i den svarta skinnsoffan med de blöta kläderna i min hand. Nyhetsankaret berättar om och om igen vad som händer på bilderna. Två passagerarflygplan har kapats av självmordsbombare som styrt planen rakt mot tvillingtornen, med målet att döda så många människor som möjligt…
Tv:n får stå på och sändningarna fortsätter hela dagen. Jag är tvungen att mata in dessa fruktansvärda nyheter gång på gång för att kunna förstå att det verkligen har hänt på riktigt.

I år, femton år efter de fruktansvärda händelserna var jag och min nu tonåriga dotter i New York på semester. Vi besökte platsen där tvillingtornen en gång stod. Runt omkring oss sköt höga skyskrapor upp som spjut ur marken förutom just där. Där fanns bara grunden av två byggnader kvar. Det var en märklig, absurd känsla. Livet är så skört.


Foto: Sarita Males





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar