Civilkurage

Gula, prydligt randiga åkrar och bondgårdar med röda hus och mjölkkannor vid brevlådorna går vi förbi, min trogna pudelvän och jag. Munnen är torr av dammet på grusvägen och solen lyser varm. Längre bort ser vi ståtliga bruna hästar komma galopperande mot oss, som i en scen i en vilda västern film. De stannar tvärt och vi med och jag tänker att hästar är nog de vackraste djuren på jorden. Då noterar jag att en häst, ett föl, står utanför hagen medans de andra oroligt står och gnäggar innanför. Den lille ser vilsen ut och står alldeles intill de andra, så nära men ändå så långt borta. Jag tittar mig omkring. Traktorerna står tysta på den leriga åkern och den stora trädgården är öde. För en liten, liten nanosekund, så har jag lust att bara gå vidare. Det är inte min sak. Någon lär ju märka det och så släpper de in den lille och så är allt bra igen, tänker jag. Så tittar jag på fölet igen. De där stora, runda, oroliga ögonen.

Diskussionen om civilkurage har vi haft ett otal gånger här hemma. Min man är en sån där som alltid tar på sig superhjälte manteln och hjälper gärna gamla tanter över vägen eller folk som har kört för snabbt och hamnat i diket. Jag är stolt över honom. Han är modig och tror på människan. Själv är jag feg och kommer alltid på de bästa undanflykterna. De ser skumma ut, tänk om de rånar oss eller de har säkert redan ringt efter hjälp...
Jag är inte stolt över det och jag vill bli en bättre människa och kanske vill jag få prova på att ha mantel, jag med.

Jag tittar in i fölets fina men vilsna ögon och tar mod till mig. Vänder på klacken och går till närmaste mangårdsbyggnad och knackar på. Mannen som öppnar tackar för informationen och ska genast åtgärda problemet. Hur svårt var det? Inte särskilt, tänker jag och känner hur det fladdrar lätt om min nya osynliga kostym.

Hästarna på bilden har inget med texten att göra. foto: Thomas Males