fredag 30 september 2016

Trevlig helg!

Efter en intensiv och spännande vecka med nytänk, spännande projekt och framtidsplaner tar Fru Blåbär ledigt och åker till underbara Smögen i några dagar..

Uddevallabron. foto: Sarita Males

Kungshamn. Foto: Sarita Males
 Trevlig helg!

söndag 25 september 2016

Min första novell



Regnet piskar på fönsterrutan men inne är det rätt mysigt. Det börjar mörkna redan vid femtiden nu. Nästa vecka är det höstlov. Jag sitter och spelar tv-spel som vanligt. Har hittat ett nytt favoritspel; Fifa -15. Det går snabbt, har bra grafik för den rätta arenakänslan och jag slipper tänka när jag spelar.
Förut spelade jag lite fotboll själv. Det var kul att vara ute på plan och grabbarna i laget var rätt schyssta. Morsan kom alltid och tittade på mina matcher. Ibland satt hon där i regnet med både regnjacka och paraply och hejade som tusan klockan nio en lördagsförmiddag. Hon gjorde allt. Jobbade på vårdcentralen på dagarna, hjälpte mormor på kvällarna, skötte huset, katten, mig och farsan.
Jag fattar inte hur hon orkade, men det gjorde hon ju inte till slut. Det är nu fjorton månader sen morsan drog med Birger, granngubben. Han sålde sitt hus och de köpte en lägenhet i Spanien tillsammans. Jävla gubbe, alltså!
Farsan och jag blev kvar här i huset. Efter någon månad fick han sparken från folktandvården. Han var inte särskilt munter innan dess men har inte precis blivit muntrare efter all skit. Nu sitter han mest nere i källaren och putsar på sina proteser eller vad det är han gör.
Även den här kvällen är han där nere, när det plötsligt ringer på dörrklockan. Vem kan det vara, det är aldrig någon som hälsar på oss nuförtiden. Inte utan att ringa först.
Jag låtsas som inget och fortsätter spela, jag vet att farsan också hör. Han kan gott pallra sig upp och öppna dörren åtminstone.
- Ding, ding, dång, ekar det samtidigt som jag äntligen gör mål mot Barca, fan va gött!
Är han döv eller, farsgubben!? Jag pausar och slänger spelkontrollen lite slöt i soffan. Jag ställer mig vid verandafönstret och kikar lite snabbt bakom gardinen, en dålig vana jag ärvt av morsan.
Jag blinkar tre gånger och tittar ut igen, men det är på riktigt. Där ute i regnet står ingen mindre än Zlatan Ibrahimovic. Javisst, DEN Zlatan, fotbollsspelaren. Fatta att han står utanför vår dörr!
Efter att dörrklockan ringt en tredje gång utan att pappa hasat sig upp för trapporna så måste jag öppna dörren. Irriterad på att jag måste göra allt i det här huset nuförtiden, fast samtidigt väldigt nyfiken på vad världens bästa fotbollsspelare gör utanför vår dörr en stormig söndagskväll som denna.
-Är din pappa hemma? Jag behöver dra ut en tand tror jag, säger han ynkligt på bred skånska när dörren går upp . Han jämrar sig nästan som ett litet barn där i regnet med handen för ena kinden. Han ser inte klok ut, blöt och skäggig.
- Pappa! Ropar jag lite för högt.
Jag hör hur pappa harklar sig irriterad där nere i källaren och ropar slött:
-Vad är det, Sebastian? Jag är upptagen.
- Zlatan Ibrahimovic är här och undrar om du kan dra ut en tand.
-Jag kommer strax! ropar pappa hetsigt.
Jag hör hur han börjar plocka undan och krafsa ihop grejer från skrivbordet och knäpper på steriliseringsapparaten så att den börjar surra och ha sig. Det tar flera minuter och det börjar bli pinsamt att stå här och bara stirra så jag ber honom komma in och går själv in till tv rummet och sätter på Fifa igen.
Pappa kommer upp för trappan och de går ner i källaren. Jag kan inte koncentrera mig på spelet, ställer mig vid trappen och tjuvlyssnar lite. Först hör jag bara mummel men efter en stund kan jag skilja på rösterna.
Pappa säger åt Zlatan att sätta sig i den temporära tandläkarstolen, som egentligen är en vanlig skrivbordsstol från Ikea, och gapa stort. Sen muttrar han något om att visdomstanden är infekterad och bedövning är det försent för. Han harklar sig, öppnar steriliseringsapparaten och tar fram tången.
 Jag sträcker lite på mig för att se bättre, tar några försiktiga steg nedåt. Jag ser hur Zlatan har svettfläckar under armarna och det luktar unket blandat med desinfektionsmedel. Pappa böjer sig över stolen och samtidigt som jag hör hur det knakar i käken så hörs ett skrik som måste höras ända bort till moppe-grillen nere i centrum. Jag snubblar till på trappsteget och vaknar till liksom.
Fan, va pinsam jag är. Jag backar sakta tillbaka till tv rummet och ber snabbt till typ Gud eller något, att de inte märkte mig. I soffan sitter jag och försöker spela oberörd när de efter en stund går in i köket. Pappa ger Zlatan ett glas vatten och något som luktar starkt, som han ska skölja munnen med tre gånger om dagen. Han tackar pappa och berättar att han var i närheten på en stor konferens med landslaget och hade sån tandvärk men ville inte berätta det för någon för då kanske han fick sitta på bänken imorgon när de ska spela match. Då mindes han att hans pappa alltid pratade om sin kompis Stickan Carlsson som bodde här i trakten och som är en strålande tandläkare. Han fixade fram adressen och gjorde en chansning. Pappa tittar plötsligt på mig genom dörrspringan och berättar stolt att hans son också spelar fotboll.
-          Kom Sebastian. Gillar du Zlatan?
Pappa tar fram ett gammalt post-it block och Zlatan skriver sin autograf till mig. Han tackar igen och tar oss båda i hand.
-          Ni är riktiga hjältar! Skicka fakturan till min pappa så att ingen misstänker något om händelsen. För ni berättar väl inget? Han blinkar med ena ögat och går ut i mörkret.
Det var längesen pappa och jag satt i soffan tillsammans och pratade och skrattade, som vi gjorde den här märkliga men fantastiska söndagskvällen. Tänka sig att min pappa känner Zlatans pappa! Han kanske inte är så pinsam ändå, farsgubben.




Ps. Är väldigt tacksam för eventuell respons.



söndag 18 september 2016

Konst

Dagens arbetsplats blev Hälleforsnäs. En vacker gammal bruksort som kämpar med att hålla sig vaken genom kultur och Lager157. Järnbruket var den stora arbetsgivaren i århundraden,stora delar av fabriken är idag ödelagd men energierna av liv och rörelse finns kvar. Jag tog chansen att inte bara assistera den store fotografen, utan också själv försöka fånga det vackra på bild. Det är en konst att få till det, det vill jag lova...













lördag 17 september 2016

Civilkurage

Gula, prydligt randiga åkrar och bondgårdar med röda hus och mjölkkannor vid brevlådorna går vi förbi, min trogna pudelvän och jag. Munnen är torr av dammet på grusvägen och solen lyser varm. Längre bort ser vi ståtliga bruna hästar komma galopperande mot oss, som i en scen i en vilda västern film. De stannar tvärt och vi med och jag tänker att hästar är nog de vackraste djuren på jorden. Då noterar jag att en häst, ett föl, står utanför hagen medans de andra oroligt står och gnäggar innanför. Den lille ser vilsen ut och står alldeles intill de andra, så nära men ändå så långt borta. Jag tittar mig omkring. Traktorerna står tysta på den leriga åkern och den stora trädgården är öde. För en liten, liten nanosekund, så har jag lust att bara gå vidare. Det är inte min sak. Någon lär ju märka det och så släpper de in den lille och så är allt bra igen, tänker jag. Så tittar jag på fölet igen. De där stora, runda, oroliga ögonen.

Diskussionen om civilkurage har vi haft ett otal gånger här hemma. Min man är en sån där som alltid tar på sig superhjälte manteln och hjälper gärna gamla tanter över vägen eller folk som har kört för snabbt och hamnat i diket. Jag är stolt över honom. Han är modig och tror på människan. Själv är jag feg och kommer alltid på de bästa undanflykterna. De ser skumma ut, tänk om de rånar oss eller de har säkert redan ringt efter hjälp...
Jag är inte stolt över det och jag vill bli en bättre människa och kanske vill jag få prova på att ha mantel, jag med.

Jag tittar in i fölets fina men vilsna ögon och tar mod till mig. Vänder på klacken och går till närmaste mangårdsbyggnad och knackar på. Mannen som öppnar tackar för informationen och ska genast åtgärda problemet. Hur svårt var det? Inte särskilt, tänker jag och känner hur det fladdrar lätt om min nya osynliga kostym.

Hästarna på bilden har inget med texten att göra. foto: Thomas Males


onsdag 14 september 2016

Yes, we can!

Igår kväll var jag på föreläsning i Katrineholm med humörtränaren och inspiratören Jesper Caron. En av vårt lands främsta föreläsare som motiverar till att ta tag i sitt liv och göra något åt sina drömmar
 - Leda och lyfta sig själv. 
Det var verkligen en energiboost för både kropp och knopp och jag gick i från den kvalmiga lokalen och ut i den mörka kvällen med tindrande stjärnögon och tron på mig själv. - Jag kan om jag vill!

Natten löpte på som ett lättare kärleksrus och hjärnan gick i högvarv för att bearbeta mina nya upplevelser. Nu har det blivit morgon och ny dag. Det är bara att sätta igång. Att leva livet. Mitt liv.



foto: Sarita Males


                             Läs mer om Jesper och hans arbete på http://www.jespercaron.se/

tisdag 13 september 2016

Bloggtips!

Ambivalent och diplomatisk är två ord som är olika men ändå hör ihop. Det är två ord som beskriver mig rätt bra. Jag tycker om så många olika saker så det ofta är svårt att välja och jag ser ofta på ting och argument ur flera perspektiv. Det är inget jag väljer eller bestämmer mig för. Det bara är så.

Också min blogglista är spretig. De här tre favoritbloggarna är vitt skilda från varandra men ack så inspirerande. Alla på sitt eget sätt.

Kika på dem om ni har lust! :-)






söndag 11 september 2016

Jag minns det som igår...





Jag lägger min dotter i sin spjälsäng så att hon får sova förmiddags tupplur. Tvättmaskinen piper och jag hämtar den rena tvätten och vecklar ut den hopfällbara tvätt ställningen inne i vardagsrummet. Min blick dras mot tv:n som jag glömt att stänga av efter den nya rutinen med morgon kaffet framför nyheterna. Nu är det extrainsatta rapporter. Bilder på ett flygplan som kör rakt in i en skyskrapa i New York fladdrar förbi. Jag får en känsla av att det är en actionfilm jag ser på, men det visas på nyheterna och det är inte första april.
Några minuter senare visas ännu ett helt vanligt passagerarflygplan, som kör in i skrapan bredvid. Eld och rök blossar upp i gigantiska moln och som i slowmotion raserar de höga tornen. Jag står där hemma i lägenheten i mitt trygga Sverige och bara gapar. Det kan inte vara sant! Jag blinkar hårt några gånger och sätter mig ner i den svarta skinnsoffan med de blöta kläderna i min hand. Nyhetsankaret berättar om och om igen vad som händer på bilderna. Två passagerarflygplan har kapats av självmordsbombare som styrt planen rakt mot tvillingtornen, med målet att döda så många människor som möjligt…
Tv:n får stå på och sändningarna fortsätter hela dagen. Jag är tvungen att mata in dessa fruktansvärda nyheter gång på gång för att kunna förstå att det verkligen har hänt på riktigt.

I år, femton år efter de fruktansvärda händelserna var jag och min nu tonåriga dotter i New York på semester. Vi besökte platsen där tvillingtornen en gång stod. Runt omkring oss sköt höga skyskrapor upp som spjut ur marken förutom just där. Där fanns bara grunden av två byggnader kvar. Det var en märklig, absurd känsla. Livet är så skört.


Foto: Sarita Males